“Världen bästa gitarrist”, jag vet inte vad man menar med det. Hur mäter man sånt, med vilka musiker jämför man, och vilka har gjort dessa jämförelser. ”Rockjournalistik” säger jag bara (cynikern Zappa har sagt detta – Most rock journalism is people who can’t write, interviewing people who can’t talk, for people who can’t read). Jimi enligt mig: Jimis storhet var att han var otroligt unik och personlig i sin musik och han skilde ut sig från de övriga artisterna något enormt. Allt han gjorde hade bluesen i botten, vare sig det var funk eller rock. Lyssnar man på han studioplattor så visar de på ett fruktansvärt bra hantverk i låtarna. Och till skillnad från många andra samtida artister är Jimis kompgitarrspel broderande och vilar inte på tempots rytm hela tiden, det flödar i rytmiska mönster runt tempot. Och den tekniken behärskade han live medans ha sjöng. Lyssnar man på tex balladen Little Wing från plattan Axis: Bold as Love så hör man tydligt hur gitarspelet påminner om vad man vanligtvis bara gör på piano. Gräver man lite djupare så hittar man liknande spelteknik i Missippibluesen. Jimi hadde goda kunskaper i harmonilära och musikteori, dock inte teoretiskt, som är vanligt att man inte har i bluestraditionen som bygger mer på praktiskt lärande. Jimis harmonier i kompet var väldigt likt komplexiteten som man finner i jazz. Dörren in till Jimis musik tycker jag är studioalbumen. De som luskat lite löst bland live inspelningarna kommer upptäcka en helt annan musiker på studioalbumen, med stora variationen mellan hårt, mjukt, tufft och vackert.
Jimi gjorde 4 plattor under sin livstid. En femte platta Smash Hits gavs ut i 1968 UK mono (gavs ut i stereo 1972) och USA 1969 Stereo, låtlistan skiljer sig på dessa utgivningar. Smash Hits gillade inte Jimi själv och den gavs ut mot hans vilja. Förutom låtar som också finns på Jimis utgivna album så innehåller Smash Hits låtar som ”bara” gavs ut på singel. Smash Hits som finns köpa, när jag kollade på Amazone.com, US releasen, på Ginza och Amazon.co.uk UK releasen, UK är tycker jag en viktigare utgivning för eftervärlden eftersom den innehåller fler unika singlar.
Låtar unikt utgivna på singel, under Jimis levnad och som fanns på UK utgivning av Smash Hits.
- Purple Haze
- The Wind Cries Mary
- 51st Anniversary
- Hey Joe” (Roberts)
- The Stars That Play With Laughing Sam’s Dice
- Highway Chile
US utgivning av Smash Hits
- Purple Haze
- The Wind Cries Mary
- Hey Joe” (Roberts)
De unika låtarna på UK utgivningen finns på andra samlingsplattor som getts ut på senare tid, och det är många det (på en utgivning av debutalbumet”Are You Experienced” på CD finns alla singlar också som extra material) . Nu lämnar jag Smash hits och återgår till vad som gavs ut under hans namn under hans livstid.
Are You Experienced 1967 - Debutalbumet. Till formen, en massa låtar i en hög. Inget album med en linje eller idée tycker jag. (som en vanlig platta, alltså ingen kritik). De flesta låtarna är raka enkla låtar utan så mycket utsvävningar. Ljudbilden är ”trion”, inte så mycket ljudcolage som Jimi senare utvecklar. Låtarna ”I Don’t Live Today”, ”3rd Stone from the Sun” och ”Are You Experienced?” skiljer sig i formen och är tydliga experiment som ska senare bli Jimis musikaliska universum som på plattan Electric Ladyland. ”May this be love”, ”Love or Confusion”,” Are you Experienced”, Third Stone from the sun” och ”Red House” är här mina favoriter.
Axis: Bold as Love 1967 – . Albumet har en idée, är ett projekt, har en linje tycker jag, trots att den är ett släpp för att följa kontraktet med skivbolagets krav på två skivsläpp 1967. Sida A på albumet var tvunget att mixas om i en rasande fart efter att Jimi glömt den första mixen i en taxi på väg till en fest där han skulle spela upp bandet. En ganska rak och enkel platta och varierande. Mina favoritlåtar på denna platta är ”Up From The Skies” en ren jazzlåt kan man säga, ”One Rainy Wish” och ”Castles made of sand” och ”Bold as Love”, upptakten och de första 1:40 min på ”Bold as Love” är det bästa i sång, arrangemang, frasering som Jimi har gjort tycker jag. Noel Redding har också bidragit med en låt på denna platta ”She’s so fine”, njaaäää, nää, inte bra tycker jag.
Electric Ladyland 1968 – . Dubbel album. Är ett större projekt och visar på vart Jimis utveckling var på väg. En exprimentel platta med psykedeliska förtoner och innehåller även ett långt studio jam med Steve Winwood på Hammondorgel och Jack Cassidy på bas (var bassist i Jefferson Airplane). Ett hårstrå i soppan är Noel Redding’s låt “Little Miss Strange”, den passar inte in (och är rent utav dålig tycker jag). Det sägs att den är med med på plattan för Noel Redding’s missnöje att bara vara komp till Jimi. Det sägs också att Jimi gick med på att låten skulle vara på plattan, men att han vägrade spela den live. Det gjorde han aldrig heller, Experience upplöstes under inspelning av detta album. Plattan är en blandning mellan några raka låtar och långa psykedeliska ljudbilder som fasas in i nya låtar utan skarv.Jag upplever Electric Ladyland som två album stilmässigt, som är blandat på två skivor, men hör ihop. Den psykedeliska tonen på plattan består i långa låtar som är lika mycket musik som atmosfär.Låten ”Voodoo Chile (Slight Return” en hård funkig låt som har blivit något av en av Jimis hitar finns på detta album. Bob Dylands ”All Along the Watchtower” spelas av Jimi i ett lite högre tempo och rockigare än orginalet på albumet, Dylan tar detta till sig och kommer spela låten i denna stil fortsättningsvis.När man lyssnar på de mer raka rockiga låtarna så märker man att Jimi har bytt stil, det är lite funkigare och RB över det hela. Många av gitarrsticken påminner om rena blåsarrangemang.En del hävdar att Electric Ladyland är påverkad av The Beatles ”The Withe Album” som släpptes samma år, Men Electric Ladyland släpptes i september 1968,”The Withe Album” två månader senare samma år .och Jimis psykedeliska exprimenten finns det ju redan spår av på debutalbumet. Det roliga med detta album tycker jag är att det innehåller Hammondorgel och saxofon , det är inte vanligt i Hendrix sammanhang. Istället för att spela akustisk gitarr själv på ”All Along the Watchtower” så gör Dave Mason det (20 omtagningar) Albumet är ”artisten Jimi Hendrix” och inte Experience.
Jimi använde studion som en ateljé för musikaliska jampartyn och ett musikaliskt laboratorium, det blev dyrt. Samtidigt när denna platta gjordes så byggde Jimis egen studio “Electric Lady Studios” som fortfarande finns kvar och är verksam under samma namn, för att ha frihet att använda studion som han ville. Den sammanlagda studio tiden han tillbringade i studion är typ fyra veckor som var under den tid den fortfarande byggdes, studion invigdes den 25 Augusti 1970, följande dag gjorde han sin sista inspelning i studion innan han dog den 18 september samma år. Jimi Hendrix Experience turnerade samtidigt under skivinspelningen med ett vansinigt shema. Planeringen var helt idiotisk, ena ändan av USA för en konsert, andra ändan av USA för nästa konsert, nästa i mitten av USA o.s.v. Detta och Noel Redding’s missnöje (tex att Jimi hade började lägga på bas själv i studion utan att Noel tillfrågats bidrog till Experience upplösning. Noel var egentligen gitarrist och ville egentligen inte spela bas, dels så hade han tröttnat på den avgudadyrkan som omgivningen visade runt Jimi. Noel slutade i juni detta år. Chas Chandler,Jimis manager tröttnade på Jimis alla omtagningar (43 omtagningar på låten Gypsy Eyes) och att det under inspelningarna var fullt med folk i studion, party och inspelning på samma gång. Chas fick nog och lämnade samarbetet med Jimi i maj detta år. Jag som är uppfödd med denna platta på vinyl lyssnade på den i fel ordning, det blev för bökigt annars. En del LP grammofoner hade skivväxlare förr, så dubbelarbum hade på denna tid lite underlig numrering, skiva 1: sida 1 och 4, skiva 2: sida 2 och 3. Så att lyssna på Electric Ladyland och andra dubbel album från andra artister från 70 talet på CD är fortfarande lite konstigt.
Band of Gypsys -1970 (livealbum) En konstig platta efter upplösningen av Jimi Hendrix Experience och visar en en helt annan musikalisk utveckling än vad man tidigare hört. Jimi skrev på vad som helst som en kostym bad honom att skriva på. På tidigt 60 tal innan han var ett namn hade han skrivit på ett kontrakt med Polydor om ett album. Detta album är utgivet för att få Polydors rättsliga prosses mot Jimi ur världen. Polydor ville egentligen ha ett studio album med Jimi Hendrix Experienced men gruppen fanns inte längre, och gruppen hette nu Band of Gypsys, bestående av gamla vänner från Jimis tid i det militära. Polydor accepterade situationen och tänkte att bara det står Jimi Hendrix på albumet så kommer det sälja ändå.
Jimis grupp var nu helsvart och drog för första gången en svart publik på allvar. Något som Jimi hadde eftersträvat hela sin karriär. Budy Miles på trummor var redan ett etablerat namn bland svart publik i USA, så det var nog en draghjälp. Efter en kort tid efter gruppens bildande så kom den tidigare trummisen Mitch Mitchell tillbaka och Budy Miles fick dra sig tillbaka, Budy Miles sa själv i intervjuer att han var helt säker på att skivbolaget petat honom mot Jimis vilja. Skivbolaget säger att Budy Miles petades på grund av att Jimi ville det, och att han ville ha tillbaka Mitch Mitchell på trummor. Det finns en Band of Gypsys 2 utgiven också ”Live at fillmore east” . Jag tycker att den kan man vara utan, det är utagningar från 2 konserter på nyårsafton 69,2 konserter på nyårsdagen 70. Det är ett album för nördar, mig inräknat. Band of Gypsys albumet är bättre och gott nog.
Musiken är mer åt funk hållet, bidragande till det är Budy Miles raka rytmik (Mitch Mitchell från Experience hade bakgrunden som jazztrummis åt tex Georgie Fame, och hade en helt annan stil.) och Billy Cox basspel, och Jimis nya funkigare spelstil . Låten “Machine gun” (ljudet på filmen jag länkat till är filmljud och motsvarar inte det som är på skivan, som är av bra ljudkvalitet) och just denna tagning tycker jag är ett mästerverk, i klass med Stravinskys Våroffer, men krävande. Det är nog den bästa liveplattan med Jimi i fråga om ljudkvallitet och fokusering av musikerna. Det är inget “Jimi cirkusen har kommit till stan” utan Jimi står rätt upp och ner gör det han ska, spela gitarr och sjunger klockrent, och showar inte något alls. Denna platta var tex Miles Davids favoritalbum med Hendrix och låten ”Machine gun” imponerade på Miles. Jazzmusiker började nu tala om denna märkliga gitarrist.
1970 den 18 september så avlider Jimi Hendrix.
Jimi har ett outgivet dubbelalbum på hyllan ”arbets namn: Strate Ahead enligt upphittade anteckningar” som inte är färdigt när han dör. Albumet delas upp på tre album som släpps 1971 och 1972. 1997 släpps ”First Rays of the New Rising Sun” som sägs vara ”Strate Ahead” projektet i sin helhet .
–
”The Cry of Love” och ”Rainbow Bridge” som båda släpptes samma år 1971 och är producerade av Mitch Mitchell (trummisen i Jimi Hendrix Experince) and Eddie Kramer (Rainbow Bridge albumet antydde att det var filmusiken till ett filmprojekt, där också mycket riktigt Jimi var inblandad i, av ett mindre lyckat slag, på Hawaii med samma namn som albumet. Det finns ett uns av sanning i detta ”bilderna på omslaget kommer från filmen”, men det är också det enda. Filmen innehåller en live consert med Jimi och i typ ”storm” som får ljudet att försvagas slumpvis och spelningen är inte är bra, och några intervjuver. inget av det är med på plattan. Introlåten (Studio) på filmen kommer inte heller plattan, det är en annan tagning Filmen är typ en Hippie flowerpower förhärligande som är skrattretande, och vad som gör plattan till Soundtrack till denna film övergår mitt förstånd. Hela filmen finns på You Tube , men det är skit tro mig, köp inte filmDVD-n, men säger inget om plattan som är bra. Men det har också funnits en platta med samma namn som bootleg och som gavs ut senare som CD och som innhåller konserten från Hawaii, den är nu indragen efter rättsliga prosesser från ”Experience Hendrix” som äger rättigheterna allt Hendrix material, men finns nu som bootleg igen, men är inget att ha) Rainbow Bridge innhåller låten ”Hear My Train A Comin” live, som inte kommer från filmen/Hawaii utan Berkeley May 30, 1970 (bra), den tillhör inte Strate Ahead projektet och inte heller studio versionen av Star Spangled Banner (som man kan vara utan, den är inte hemsk men jag lyssnar inte på den) som finns på plattan. Båda albumen tyder på att den mesta var redan klart i inspelningsväg men den sista finslipet och slutmixen saknades, och hantverket är av yppersta kvalitet. Att Mitch Mitchell och Eddie Kramer blev inblandade så pass tidigt gjorde nog att slutmixen speglar ett visst ansvar mot materialet, och jag är tacksam för det. The Cry of Love känns som ett riktigt album, krispig klar ljudbild och väldigt bra låtar.
”War Heroes” 1972 – . Studio jam,låtsnickrande och lek, men ändå ett strukturerat album med en linje. Albumet innehåller också singel B sidan ”Highway Chile” Här så spelar Jimi låten ”Tax Free” komponerad av den Svenske Bo Hansson (Hansson & Karlsson:Janne Loffe Karlson trummor,Bo Hansson orgel, som också jamade med Hendrix 1967). Tre låtar på denna platta är från projektet ”Strate Ahead ”. Jag är uppväxt med denna platta och gillar den skarpt.
”First Rays of the New Rising Sun” släps 1997 och som ska vara albumet Strate Ahead , utefrån den låtlista man hittat på en 3M låda efter Jimis död. För mig som är uppväxt med The Cry of Love, Rainbow Bridge och War Heroes så är dessa album viktiga, jag är liksom marinerad. Så ”First Rays of the New Rising Sun” som innehåller samma material var för mig länge bara ett intressant historiskt dokument, men jag lyssnar mer och mer på den och behöver nu inte lyssna på The Cry of Love eller Rainbow Bridge . För de som inte är marinerade så behöver man inte lyssna på The Cry of Love och Rainbow Bridge i huvudtaget. War Heroes kan dock vara intressant att lyssna på tycker jag. First Rays of the New Rising Sun” är en sann Jimi platta för mig och är en av de bästa. Det är naket, avskalat och ett intressant album och inte samma Jimi som vid 1967.Mycket mer låt orinterat än tex Electric Ladyland.
Lite varningar i Hendrix postuma djungeln. Plattorna Midnight Lightning ,Crash Landing och Voodoo Soup är postumt produserade av Alan Douglas. Han använde ofärdigt studiomaterial från Hendrix (efter Hendrix död) och hyrde in musiker och körer för nya studiopålägg. Om man vet det, så man inte blir lurad så kan man tycka om plattorna hur mycket som helst, om man nu gör det. Crash Landing tycker jag tillhör min uppväxt så den lyssnar jag fortfarande på, men sällan. Den är lite surrealistisk, den ”är”, men ändå ”inte” så den känns falsk. För många Hendrix fans så är Alan Douglas ondskan personifierad.
Live upptagningarna tänker jag inte gå in på så djupt, det finns så pass mycket och mycket av det är dåligt i både uppträdande och ljudkvalitet. I de flesta live konserter så kände sig Jimi tvungen att bena av Fire, Hey Joe, Purple Haze o.s.v på grund av publiktryck. Jag tycker att man märker att hjärtat inte finns med i de flesta uppträdanden när han river av dessa låtar, och jag är rätt trött på dessa låtar live. Så halva konserten är ofta Cirkus och ointressanta tycker jag. Woodstock 1969 är klockren och Band of Gypsys är riktigt bra och de finns flera, sen så är det ju en smaksak.
Eller Isle of wight är bra,den har lite musspillning i moset, Jimi börjar spela voodoo chile med ostämd gitarr och stämmer medan han spelar, och det förstör nästan allt. Jimi verkar också utråkad när han spelar red house, märks inte på albumet men man ser det på DVD-en. Jag vill dock varna för Isle of Wight conserten från 1970, efter halva konserten retar sig Jimi på en i publiken och så har han problem med stämningen av gitarren, så halva konserten så skiter han typ i allt och genomför det han ska göra, men det låter illa och Jimi är grinig, det finns några bra bitar i Atlanta konserten som är bra, men det är som ett maskätet äpple.
Det man ska tänka på är att det fanns ingen gitarr som klarade av det som Jimi gjorde egentligen. När man använder svajen aggressivt så blir gitarren ostämd. Idag så låser man strängarna i både sadeln och stallet med skruvar så idag så är det inga problem.Utomhuskonserter är alltid ett problem när det gäller instrument, temperaturväxlingar gör att trä och metall sväller eller krymper olika mycket. Instrumentet ska egentligen ligga i 1 till 2 timmar i den temperatur den ska stämmas i. Inomhuskonserter är oftast bättre med Jimi. Dels så var PA systemen typ under utveckling för stora arenor, festivaler utomhus lät ofta illa och i Hendrix fall så blev sång, skriksång med dålig medhörning. Men var förutsättningarna bra så kunde det låta så här bra:
1969 Royal Albert Hall
Little Wing
Bleeding Heart
- Om man bara ska ha 1 platta av Jimi, så säger jag ”Axis: Bold as Love”.
- Om man ska ha 2, ”Axis: Bold as Love” och ”Electric Ladyland”, eller ”First Rays of the New Rising Sun”
- Om man ska ha 3, ”Axis: Bold as Love”, ”Electric Ladyland”, ”Are you experienced” eller ”First Rays of the New Rising Sun”
- Om man nu blir intresserad så: ”Are you experienced”,”Axis: Bold as Love” ,”Electric Ladyland”, ”Band of Gypsys”, ”War heroes” och ”First Rays of the New Rising.
/Tommy Hjalmarsson
